En apa i Spanien - igen! Del två

Hej hörrni!

Nu har ni säkert hunnit bita av er naglarna i väntan på fortsättningen av mina äventyr i bergsstaden Ávila i Spanien… Om ni inte läste mitt förra blogginlägg, så rekommenderar jag er att göra det!

Var var jag? Just det! Det var kväll och jag beslöt mig för att klättra upp för ett av tornen i den gigantiska ringmuren som slingrade sig runt en gammal del av staden. Varför gjorde jag det? Svaret är enkelt. Jag ville impa på tjejerna.

En apa som klättrar upp för ett torn måste vara populär hos tjejerna! Det trodde jag i alla fall, men problemet var att ingen tjej såg mig riktigt. Jag kanske är för liten, det är ju en annan sak när King Kong klättrar på byggnader… han är lite biffigare.

Kanske ska börja styrketräna när jag tänker efter? Mina armar är ju lite sladdriga…

IMG_1476

Nåväl. Hur som helst var jag högt uppe på tornets topp och tänkte att någon borde ta ett foto på mig, så jag ropade ner till några spanjorer som gick förbi på gatan. De hörde mig inte och jag ropade en gång till, ännu högre – men då snubblade jag!

Jag var säker på att jag hade satt min sista banan.

På något sätt lyckades jag få tag i en stenkant på tornet och kunde pusta ut. Jag klättrade ner igen och bestämde mig för att ta det lugnt resten av kvällen. Jag återvände till Zillahs hotell och somnade i garderoben.

Jag vaknade vid tolv (på dagen) och såg att Zillah redan var ute. Jag passade också på att strosa runt i staden och besökte den gigantiska katedralen i staden. En katedral är som en riktigt stor och viktig kyrka, och den här var nästan tusen år gammal!

När det var dags att åka tillbaka hem började pärsen igen. Jag hann inte hoppa in i bagageluckan på taxin - spanska taxichaufförer är snabba - så jag fick hålla fast mig under bilen hela resan till flygplatsen. Det var kallt och när vi äntligen var framme var jag så stel frusen att jag bara ramlade av bilen och rullade ut på trottoaren – framför Zillah!

Jag trodde ännu en gång att jag hade satt min sista banan.

Men Zillah var inte arg. ”Nämen lilla Totte”, sa hon och tog upp mig. Jag fick sitta och mysa i hennes varma ryggsäck hela flygresan hem. 

Hon frågade hur jag lyckades följa med till Spanien. Jag bara sa att jag halkade med på ett bananskal.

Vi hörs snart igen!

Puss puss!

//totte



© ZoT Production AB 2017